Baka ananaspaj och följa vinden

På långfredagen firade jag födelsedag och passade på att testa ett nytt recept, nämligen ananaspaj. Och ja, det är ju precis så gott som det låter! Blev bjuden på denna syrliga juvel för många år sedan, och när jag nu hittade ekologisk ananas på burk - hurra och hallelujah! - var det bara att googla recept (jag utgick från detta som jag fann i Icas receptbank). 

Vår och sommar på samma gång!

Frisk och fantastiskt god ananaspaj

Till pajdegen behöver du:

• 150 g smör
• 1 dl strösocker
• 3 dl vetemjöl
• 1 tsk bakpulver

Till fyllningen behöver du:

• 1 ägg
• 2 dl lätt crème fraîche 
• 1 dl socker 
• En nypa färskmalen vanilj 
• 500 g krossad ananas, alternativt bitar (eller färsk!) som du finfördelar själv

Sätt ugnen på 175°C. Nyp ihop smör, socker, vetemjöl och bakpulver till en smidig deg och tryck ut i en pajform. Rör ihop ägg, crème fraîche, socker och vanilj, och blanda i (avrunnen) ananas.
Häll fyllningen i pajformen och grädda i mitten av ugnen i tills kanterna är gyllene och fyllningen fast.
Jag dekorerade med grädde, färska hallon och ljuvliga små penséer.

Älska penséer!

Och nu m-å-s-t-e vi faktiskt prata penséer

Och kanske också prata ålder - för är det inte så, att pensépassionen tilltar med åren? Jo. Så är det. Helst ska de myllra eller i alla fall presenteras på något annat sätt än glest planterade i en balkonglåda. Typ såhär, som på pajen! Så ska penséer och violer användas! Eller kanderade på en tårta, eller infrysta i isbitar, eller i salladen (ja, om de är giftfritt odlade så är de ätbara), eller i en tekopp som en enkel bordsdekoration, eller naturligt avfröade i rabattkanten, eller avbildade i smycken eller på tyg... Är det tantpoäng på den här violvilda penséfanatin, måntro?   

Att följa med dit vinden bär en

Något som måhända inte ger tantpoäng (även om de måste vara de värdefullaste poängen!) men dock vuxendito, måste vara att känna sig trygg med att allt faller på plats. Att lita till sin egen kompetens och erfarenhet, och veta att en möjlighet alltid leder till en annan. Helt enkelt att våga följa dit vinden bär en, UTAN att för den sakens skull se det som ett stort äventyr; bara ett sätt att låta ens bakgrund bära en framåt. Vad jag pratar om? Jo, jobb! Jobb, jobb, jobb. Strax efter årsskiftet bestämde jag mig för att lita på och luta mig mot min numera ganska gedigna jobbakgrund, och släppa fast anställning för ett liv som frilans. Det var ett grymt beslut, med facit i hand! Inte för att jag nu ser mig som inbiten frilansare - tvärtom ledde ett frilansuppdrag till ett annat som i sin tur ledde till att jag mer eller mindre på stående fot blev erbjuden fast anställning på en ideell organisation som jag håller varmt om hjärtat.

Så.
Kontentan av allt detta torde väl kunna sammanfattas med att med ålder kommer visdom, valmöjligheter och violer?

Peace!

/Anna

Gillade du vad du läste? Följ mig via Bloglovin, Facebook eller Instagram!